Jaktmetoder

   Genom alla tider så har det jagats på ett eller annat sätt för att dels få mat för dagen eller för att försvara sig och sina ägor. Det först de senaste århundranden som det blev att man jagade för nöjes skull eller för att komma åt hudarna, till och med för att höja potensen och så vidare. Djuren sköts för att sedan bli liggande när jägarna hade tagit vad de tycktes behöva, elfenben eller noshörningens horn med flera. Det gick så långt att vissa arter rent av bli utrotningshotade eller inte finns alls.
Det finns olika sätt att jag på naturligtvis. Innan det fanns vapen så användes det stenslungor, spjut och det grävdes gropar. För att sedan övergå till mer avancerade vapen som pilbåge och till slut gevär av de olika slag som finns.
Sätten att jaga på är många. Här kommer några jaktmetoder:
Smygjakt – precis som det låter. Så smyger sig jägaren fram emot villebrådet för att sedan i lugn och ro avlossa det dödande skottet. Metoden ställer höga krav på sin jägare – att ha god kännedom av den omgivande terrängen och om viltets vanor, att vara smidig och förflytta sig försiktigt, vara medveten om vindriktning och så vidare.
Att utöva smygjakt ger jägaren en mindre tillgång till jaktmarker som denna känner väl. Det går i princip att smygjaga på allt – rådjur, älg eller annat klövvilt, men det går även göra det på räv och fåglar. Denna metod är perfekt för de tidiga morgon timmarna eller på den sena kvällen när viltet är normalt i rörelse. Vilket det blir större chans att skjuta något. En viktig del i en smygjakt är att ha en van spårhund som används för eventuella eftersök.
Vaktjakt – Det innebär att jägaren sätter sig på en förutbestämd plats där viltet förmodligen kommer att dyka upp på. Dessa ställen brukar som oftast vara belägna vid kända betesplatser, boplatser, vattenhål eller där de brukar passera. En kombination av vaktjakt och smygjakt brukar vara rätt så vanligt. Därför att det viktigt för jägaren att känna till markerna och veta vart ifrån djuren förmodas komma ifrån och därför kunna sätta sig på en lämplig plats – antingen från ett jakttorn eller på en sten med mera brukar vara det vanligaste sättet som man sätter sig på span. Då är jägaren på ett lämpligt skotthåll och är utom synhåll för viltet. Fördelen med ett jakttorn i dessa sammanhang är att dels – djuret har svårare att få upp vittringen och om ett skott avlossas från ett torn så stoppas de upp fortare när det slår i marken om man eventuellt skulle missa.
Vid en vaktjakt så sitter jägaren dold och tyst och väntar helt enkelt på att ett vilt ska dyka och komma inom skotthåll. Detta sker oftast nattetid. Ett undantag för en vaktjakt på råbock som sker i gryningen eller när det börjar skymma.
Det som jagas vid en vaktjakt är – vildsvin, rådjur, älg och räv bland annat. Normalt så används ett kulvapen vid sådan här jakt. Kalibern bestämt utifrån vilket vilt man har tänkt sig skjuta. I vissa fall använder man sig av åtel, lägger ut föda för att locka till sig viltet, oftast då för vildsvin och räv, vilket in princip kan kallas för åteljakt.
Lockjakt – låter precis som det är. Att man som jägare lockar till sig djur. Man härmar djuret och djurets hörsel påverkas. Ett bra exempel är en så kallas andvisselpipa. Det går även locka djur med hjälp av deras syn och då fåglar. I sådana fall används så kallade vettar eller bulvaner, konstgjorda fåglar som läggs i vattnet, för att locka till sig levande fåglar som till exempel vildänder. Doft kan också locka till och då används åtel, genom att lägga ut den typen av mat som viltet äter för att helt enkelt locka till sig det.
Uppsprångsjakt – denna typ av jakt görs i barmark då jägaren går i sick-sack över marken för att skrämma upp viltet. Då de blir uppskrämda från sina hålor i marken och då inom skotthåll är att föredra. Hare jagas oftast på detta vis. Men då gäller det att det finns gott om harar på marken. När det är snö så försöker jägaren följa spåren i snön efter hararna och för att skjuta när de hoppar upp framför jägaren. Detta är i och för sig någon form av spårjakt. Det går även skjuta, mård, fält- och skogshöns, ringduva på detta vis.
Drevjakt – det förekommer med eller utan jakthundar. Det går ut på att drevkarlar/kvinnor går på ett led bredvid varandra, i en så kallad drevkedja, för att driva viltet mot det håll som jägarna står på pass i en så kallad skyttekedja. Väldigt vanligt vid älgjakt, men även för jakt på vildsvin.
Den vanligaste metoden vid älgjakt numera är att en ensam hundförare driver en älg mot där skyttarna står på pass. Eller jakt för mindre vilt eller rådjur och hjort, så använder sig jägaren av en drivande hund som spårar viltet och med ett drevskall driver viltet mot skytten. Denna typ av jakt har en likhet med jakt med stötande hundar som även kallas kortdrivande och där hunden och jägaren arbetar som ett team tillsammans.
Klappjakt – är en typ av drevjakt men som är inriktat mot småvilt. Då går en kedja av drevkarlar/kvinnor och driver viltet framför sig genom att klappa i händerna eller använda speciellt tillverkade träplattor, klappträn, som slås mot varandra. Där av namnet på klappjakten. Det brukar också användas harskramla, slå med torra grenar mot trädstammar med mera. Allt för att skapa oljud och skrämma upp viltet från sina gömmor.
En klappjakt är mycket intensiv eftersom det blir många djur som skräms upp på en och samma gång och att de dessutom kommer med en hög hastighet rusande mot skyttarna som står på rad. Klappjakten kräver därför en hög koncentration av skyttarna, för att de inte ska råka skjuta en av dem som driver på och andra skyttar. Denna typ av jakt är mycket effektiv, men har kritiserats för att den typen av jakt går hårt åt vissa arter av viltet. Vapnen som används är enbart hagelgevär av kaliber 12, 16 och 20 eftersom jakten bedrivs på ett kort avstånd. Då är det en fördel att ha en trångborrad hagelbössa eftersom svärmen av hagel blir mer kompakt vid skott. De hundar som används vid klappjakter är retriever.
Skallgång – är ett annat namn för drev- och klapp-jakt. Förr i tiden så kunde det ingå i de folk som
bodde på marken hade som plikt att vara drevkarlar/kvinnor, då genom att de ropade och förde oväsen genom att till exempel använda sig av klappor eller harskramlor, drev viltet mot de väntande jägarna som stod på pass.
Tryckjakt – innebär att några eller någon lugnt och försiktigt motar, trycker ut, viltet mot de jägare som är utplacerade på pass. Skyttarna som står tyst och i motvind har i förväg placerats ut på strategiska platser som är kända passager för viltet. Det gäller var noga att vara still och tyst för att inte röja sig från sin plats. Det är viktigt för djuren kan lätt upptäcka jägaren annars för de är inte så speciellt uppskrämda.
Den som trycker kan ha en hund med sig för det underlättar att lokalisera vilt och för att senare eventuellt göra eftersök efter skott. Detta sätt att jag på inte är särskilt uppstressande för viltet och brukar användas vid hjortdjur men också räv.
Ett lapptyg kan sätta upp i djurens ögonhöjd på de platser som det inte finns någon jägare. Detta innebär att djuret kan upptäcka det i god tid för att ändra riktning mot de ställen som det finns jägare på. Lapptygets slutpunkt brukar vara ett bra ställe och befinna sig på som jägare. Det gäller inte glömma att plocka ner dessa tyger när jakten avslutas.
Ställande hund – är en metod som oftast används vid älg men kan förekomma vid jakt på grävling också. Hunden, oftast av rasen gråhund eller spets, får det jagade djuret att stanna och för att sedan skälla med ett så kallat ståndskall medan jägaren smyger sig på viltet. Det bör bara vara hundföraren som smyger sig fram för att skjuta älgen som hunden har ställt, bara av säkerhetsskäl. Grävlingsjakt bedrivs under kvällarna när grävlingen beger sig ut för att hitta något att äta, hunden som har fått söka fritt ställer sedan grävlingen för att ge sitt ståndskall så att jägaren ska kunna skjuta grävlingen.
Stående fågelhund – det är att hunden spårar upp fågel mot vinden och i långa slag, för att sedan markera vart fågel finns. Sedan vid kommando går hunden efter att jägaren har skjutet och spårar upp bytet och hämtar det till jägaren. Detta ställer höga krav på hundens dressyrs och vilja att samarbeta.
Trädskällare – det är en hund ställer sig under ett träd och markerar att det finns villebråden upp i trädet. Det kan vara vilt som – ekorrar, mård eller fågel.
Stötande hund – det är en hund som kan användas i jakt på olika sorters vilt. Hunden spårar upp viltet och stöter fram det utan att den förföljer viltet i någon längre sträcka. Vid jakt med stötande fågelhund springer hunden sick-sack mot vinden inom jägarens hagelbössas skottvidd.
Ledhund – det är en hund som går i lina genom markerna och hjälper jägaren att spåra upp viltet, oftast då älg. Denna metod ställer rätt höga krav på jägaren som måste ha god kännedom av marken men också att ha en hund som är väl tränad och dresserad. Utan att hunden förivrar sig när den spårar upp älgen och visar vägen för jägaren.
Grytjakt – precis som namnet antyder är att man jagar vilt som finns i gryt. Då använder man sig av en grythund och för grytjakt av kanin så använder man sig av en tam iller. Viltet vid grytjakt är då oftast räv, grävling och mårdhund.
Hundrasen som man oftast använder sig av vid grytjakt är oftast en terrier av något slag med det förkommer också att det används taxar. Tam iller används då vi kanin grytjakt, men inte så vanligt förekommande i dags läget.
Drivande hund – det är en hund som spårar på nattgamla spår och söker upp viltet och förföljer det samtidigt som den ger skall. Först och främst används en sådan hund vid jakt av kanin, rådjur och annat klövvilt.
Jakt med vettar och bulvaner – en vette är en konstgjord fågel som ska locka andra fåglar att landa och inom skotthåll för jägaren. För att jaga kråkor och måsfåglar så kan till exempel en uv-bulvan användas som då kråkorna och måsfåglarna går attack mot inom skotthåll för jägaren.
Sträckjakt – det är den typen av jakt som bedrivs på skär, öar och kobbar. Jägaren sitter väl gömd och väntar på att gäss eller änder ska landa inom skotthåll. För att locka fåglarna så används vettar för att locka till sig dem. För de vill gärna vara i flock. Hundarna som används för detta är apporterande hundar – retrieverraser, spaniel, wachtelhund och den tyska jaktterriern, för att hämta de skjutna fåglarna upp från vattnet. För att en sträckjakt ska vara laglig så krävs det att jägaren använder sig av en apporterande hund enligt lag.
Fällfångst – precis som namnet antyder, så används det fällor som redskap vid jakten. Antingen för att fånga djuren levande eller för att döda dem. Fällfångst menas helt enkelt att jakt med hjälp av fällor. För att använda sig av fällor så krävs det att du som jägare har rätten att jaga på den mark som fällorna placeras på och att jägaren betalar ett statligt jaktkort. Vittjning är en kontroll av fällorna och jägaren tar hand om viltet eller/och återställer fällan. När viltet sedan blir avlivat så räknas det inte som jakt. I fällfångst så får endast godkända och utprovade fällor användas som Naturvårdsverket har godkänt.
Skyddsjakt – det är den typ av jakt som bedrivs för att förebygga skador som vilt kan göra. Under denna typ av jakt får även fridlysta djur jagas men även om djuren som är utanför jakttiden. Men då gäller det att alla förutsättningarna i lagstiftningen är uppfyllda.
För att ta några exempel här ifrån Sverige:
Länsstyrelsen eller Naturvårdsverket kan ha beslutat om att det ska bli en skyddsjakt om beståndet på viltet har blivit för stort för att risken är för stor för trafikolyckor eller viltskador.
Den jägare som har jakträtten och utan beslut från Naturvårdsverket eller Länsstyrelsen kan bedriva skyddsjakt på vissa djurarter som är uppgivna i Jaktförordningen, när det är nödvändigt för att förebygga skador. För flera arter är den typ av jakt endast tillåten en viss tid på året.
När det gäller andra arter så som råttor, vildkaniner och vissa arter av måsfåglar vid flygplatser är det tillåtet att skjuta året runt. Detta gäller även ett lantbruk, trädgård eller handelsträdgård som saknar en jakträtt men får bedriva skyddsjakt.
Vid rovdjur så som björn, varg eller lo som angriper ett tamdjur, eller om det finns annan skälig anledning till att risken för angrepp finns, får ägaren till tamdjuren eller deras vårdare döda rovdjuret. Under förutsättningar att det inte räcker med att skrämma bort rovdjuret.
Skyddsjakt regleras av Jaktlagen i Sverige, § 7-8 och Jaktförordningen § 23-29.
Dessa var några av de jaktmetoder som finns i Sverige. Det kanske är någon av dessa som du vill prova på. Då är det bara att se till vilka regler som gäller på de marker som du har tänkt jaga på. Eller kontakta ett lokalt jaktlag för att eventuellt få följa med på någon av deras jakter. Lycka till!